Möbler från Lindome

Lindome i Halland var under 1700- och 1800-talen centrum för ett omfattande möbelsnickeri. Här tillverkades gustavianska nollstolar, Göteborgsstolar och Karl Johans-stolar med helt egna dekorer.

»Nöden är uppfinningarnas moder«, lyder ett gammalt talesätt. Så tänkte många fattiga bönder i norra Hallands karga bygd för länge sedan. För att hålla svälten från dörren måste de skaffa inkomster vid sidan om jordbrukets magra avkastning. Hemslöjd blev för många räddningen. 

Under 1700- och 1800-talen utrustades många små bondstugors trånga kök med hyvelbänk, svarv och såg vid fönstret. När arbetet började bli lönsamt kunde snickeriet flytta ut i ett hörn av ladugården. Eller också slog sig ett par bönder ihop och byggde en gemensam snickarbod. Så utvecklades Lindome gradvis till centrum för ett omfattande möbelsnickeri. I synnerhet stolarna blev vida berömda. Från början fanns köparna huvudsakligen i Göteborg med omnejd. Men ryktet om det fina snickeriet spred sig. I slutet av 1800-talet var inte mindre än 800 personer sysselsatta i 300 små verkstäder. 

Även kvinnor och barn deltog. Medan männen stod för själva snickeriet, lärde sig barnen redan som små att sandpappra och putsa träytorna släta och rena. På kvinnornas lott föll den slutliga poleringen. Därefter var det de som drog iväg med möblerna lastade på en kärra till försäljning i Göteborg – i bästa fall dragen av en häst, men hästar kostade pengar, och det hade långt ifrån alla råd med. Det berättas att starka män kunde bära upp till sex stolar på ryggen. De bands ihop med ålskinn, som var starkare än rep. Marknadsplatsen heter idag Järntorget.

Engelska modeller

Klagomål från hantverkarna i Göteborg över den svåra konkurrensen från det blomstrande möbelsnickeriet i Lindome visar att produktionen var i full gång kring mitten av 1600-talet, kanske redan under den tid då Halland ännu tillhörde Danmark. Ett sekel senare hade möblerna från Lindome fått spridning över stora delar av Sverige. Dessutom exporterade Lindomebönderna sina alster till England, Skottland, Holland, Pommern och ända bort till Sydamerika. I sin »Göteborgs-beskrifning« från 1739 skriver Eric Cederbourgh att det i Lindome gjordes »Stolar, Bord, Thebord, The-bräden, Skåp, Kistor och annat dylikt av åtskilliga sorter, som i Ängeland äro mycket begärlige.« På 1770-talet var exporten till England så stor att den motsvarade värdet av den omfattande importen av engelska mahogny- och valnötsmöbler.

Den kanske mest bekanta Lindomemodellen, den omtyckta Göteborgsstolen, med sina svepande linjer är en ungdom i sammanhanget. Den gjordes oftast i mahogny – så kallad sockerkist – materialet i lådorna som lastade med rörsocker kom från Västindien till Göteborg. Modellen var engelsk med ursprung i den grekiska antiken. Tack vare att Göteborg hade en lång handelstradition med England, så kom den till Västsverige under senempiren på 1840-talet. Då hade Lindomebönderna redan hållit på att snickra stolar bortåt tvåhundra år. Den omfattande importen av engelska möbler var länge besvärande för den västsvenska tillverkningen. Konkurrensen minskade väsentligt genom importförbudet 1731, som gav Lindomesnickarna vind i ryggen.

Bekväma Göteborgsstolar

Den största utställningen av Lindomestolar – cirka 50 stycken – kan man se på Mölndals stadsmuseum. Där finns en lång rad olika modeller av 1700- och 1800-talsstolar. Göteborgsstolen liksom flera andra modeller tillverkades av många snickare. Alla satte sin speciella prägel på dess utformning. Det finns alltså en hel mängd Göteborgsstolar med litet varierande utseende på ryggbricka och ben. Gemensamt för dem alla är de mjuka linjerna och bekvämligheten. Modellen fick ett väldigt uppsving på 1920-talet, när empiren åter kom i ropet. 

– Man sitter så bra i Göteborgsstolarna, säger Birgitta Martinius, som är antikvarie på Mölndals stadsmuseum. De passar som matsalsstolar, i styrelserum, banklokaler och i en borgerlig stadsmöblering. De flesta Göteborgsstolar som säljs på auktionerna är från den senare perioden. Prismässigt brukar de ligga på ungefär samma nivå. Man kan tycka att stolar som är från den första modevågen skulle ha ett större antikvärde. Men att de är gjorda på 1900-talet gör dem inte sämre. Tillverkningen blev aldrig industriell. Lindomesnickarna gjorde fortfarande allt arbete småskaligt med samma fina utförande i hantverket. De äldre modellerna har ofta bredare ryggbricka. Den urnformade kan vara yngre. 

Delas in i tio typer

Rokokostolarna är de som röner störst intresse. Men Lindomesnickarna gjorde också många gustavianska modeller, liksom empirestolar, även de mycket uppskattade på marknaden.

Birgitta Martinius har gjort en grundlig inventering av stolmodeller från 1780/90 till 1840-talet. Den upptar tio huvudmodeller (typ I-X). De gustavianska stolarna kännetecknas av fransk stilpåverkan med rikt skulpterad dekor. De är oftast tillverkade av björk, som hämtades från Marks härad i Västergötland. 

Rent generellt anses Stockholmsmästarnas möbler under skråtiden, fram till 1846, hålla högre kvalitet än de provinstillverkade. Men bland dessa är Lindomestolarna de bästa.

– Marknaden för Lindomemöblerna har alltid varit svagare, säger Roberto Rebessi, intendent vid Stockholms Auktionsverk. Men jag anser att de har charm. Ibland når de höga priser. Grupper om sex stolar kan dra iväg uppåt 30 000 kronor. Många gånger är de mycket välgjorda, och personligen är jag väldigt förtjust i dem. 

Vad som skiljer Lindomestolarna från de stockholmstillverkade är bland annat att de är tillverkade av en mängd olika träslag. Stockholmssnickarna under 1700-talet höll sig till björk och al. De skråutbildade stockholmarnas arbeten är också överlägsna i detaljerna. Lindomesnickarna var ju självlärda. Deras stolar kan ibland vara litet vinda och grova, vilket bidrar till deras charm. Man märker också tydligt inflytande av engelska modeller. De tog även starkt intryck av Carlbergs inredning på Gunnebo slott, som ligger i närheten. Många stolar är direkta kopior av Carlberg-modeller, men på Gunnebo finns inga möbler från Lindome.

Typ I har oval rygg med kraftig, genombruten ryggbricka. Sitsen är rund, vilket är ovanligt i andra delar av landet. Frambenen är svarvade med glesa kannelyrer. Somliga har godronnerade överkragningar. Bakbenen har ofta kvadratiskt tvärsnitt och är bakåt utsvängda. Hålkäl på benens baksida ger ett smäckert intryck. Sarg och rygg brukar vara dekorerad med bandfläta eller pärlstav.

Typ II har trapetsformad, lätt skålad rygg, som kan vara hel- eller halvstoppad eller ha kopplat spjälknippe. På denna modell förekommer den för Lindome så typiska humlekvisten som dekor.

Typ III har rektangulär eller kvadratisk rygg, som kan vara stoppad, ha kopplat spjälknippe eller korsande spjälor. Även här uppträder humlekvisten.

Typ IV »Gunnebomodellen« med genombruten ryggbricka, solfjädersornament och bandfläta ritade arkitekten Carl Wilhelm Carlberg till inredningen av Gunnebo slott nära Mölndal. Den blev en av de vanligaste modellerna bland Lindomesnickarna kring 1800.

Typ V omfattar de smäckra, sengusta-vianska så kallade »nollstolarna« med öppen rektangulär rygg avdelad med en horisontell slå. Ovanför raden av ovaler »nollorna«, finns ofta en medaljong medså kallade walesiska påfågelsfjädrar, den engelske tronföljarens symbol. Liknande ornament finns hos både Sheraton och Hepplewhite.

Typ VI med de goticerande spetsbågeformerna i ryggbrickan förekom oftast målad under den sengustavianska tiden och bonad under empiren. Mittornamentet är nog en förenkling av de walesiska fjädrarna. Modellen var mycket populär. 

Typ VII med sin repliknande överliggare har engelsk förebild. Kallas för Trafalgarmodell, efter lord Nelsons sjöslag. När mässen på hans skepp Victory inreddes 1805, gjorde möbelfirman Morgan&Sanders en stol med ett sådant överstycke. I Lindome är materialet vanligen betsad björk och sitsen brukar ha fast stoppning. 

Typ VIII med peltaformad ryggbricka är troligen den vanligaste av Karl Johans-tidens modeller. Oftast är de gjorda i ljus polerad björk. Även sockerkistmahogny med flätad sits förekommer.

Typ IX är en vanlig västsvensk Karl Johans-modell med genombrutna reglar, vilkas mitt ofta utgörs av en blomma. Vissa har kavelformat krön i form av ett rep (Trafalgar­modellen). 

Typ X Lyran hör till empirens käraste motiv och finns som mellanled i ljusstakar och gräddkannor av silver liksom i benen på sybord och andra småbord. Hos Lindomesnickarna vilar den på en tvärribba i ryggen. 

Text: Eva Nordenfelt

Foto: Anna von Brömssen samt Anders Norrsell och Bukowskis Market